Utøya den 22 juli 2011, ni vet vad som hände. En av de som befann sig på ön var Siri Sønstelie, som var på sitt första AUF-läger när allting plötsligt blev en obegriplig mardröm och hon och de andra ungdomarna var tvungna att fly för sina liv och försöka gömma sig undan det som man vid det laget inte hade en aning om. Vem sköt? Varför? Hur många? När kommer någon och hjälper?
Väldigt klaustrofobiskt.
Samtidigt, i bombade Oslo, kör pappa Erik Sønstelie omkring när han får ett telefonsamtal från sin dotter och förstår att hon menar allvar. Det är inte lek. Det är någon som skjuter. Han kör direkt mot Utøya, trots att han egentligen inte kan vägen och sammanstrålar med andra anhöriga i något som är lite av ett kaos där ingen har information och ingen kan bekräfta något av de besked som ändå lämnas. Hur många är dödade? 10? 30? Fler? Vem ska få ett samtal från sitt barn och vem kommer aldrig mer att få återse honom/henne?
Eriks och Siris gemensamma bok är intressant skildring av vad som hände den där dagen för de som var där, och vad som hände efter. Det går inte att bedöma de litterära kvalitéerna av en sådan här bok. Man kan bara läsa och gripas, faktiskt. Boken berättar också om vad som hände några av Siris bekanta: ungdomar som också var på ön och som på grund av sitt utseende och/eller invandrarbakgrund blev gripna på plats… Författarna är inte utan kritik till polisens agerande; inte minst belyser de vilken tid det tog innan någon kom dit och att det under hela tiden fanns en helikopter som bara stod i Oslo och väntade. Jag har inte följt Utøya-fallet särskilt noga, så för mig var den på vissa plan en ögonöppnare.
Du hittar boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som läst och skrivit om den är Sofies bokblogg, dagensbok och SvD.