I Sorgesång blandar Hustvedt fiktion med verklighet genom att hon har låtit gamla brev och berättelser från sin egen far, vara en del i den här moderna berättelsen om livet i USA. Huvudpersonen är en privatpraktiserande psykoanalytiker, Erik, som efter faderns död börjar läsa pappans gamla dagböcker för att försöka förstå vem han var och hur hans liv var under den depressionen på 30-talet.
Det förflutna kommer också ikapp Eriks syster, vars man, en känd författare, nyligt har gått bort. Efter hans död uppdagas att han eventuellt har haft ett förhållande med en annan kvinna och Eriks syster dras in i en härva där en journalist börjar rota i det som varit.
Viktig i handlingen är också Eriks nyinflyttade hyresgäster, en mor och dotter, och den man som förföljer dem och likt en paparazzi tar bilder av dem och också av Erik.
Det är en fin bok. Jag har svårt att berätta om den. Handlingen flyter på i sakta mak och med många parallella spår och det finns egentligen inga svulstiga scener och faktiskt inte ett särskilt sammanfattande slut heller. Det rullar liksom bara på och när jag la boken ifrån mig så kände jag mig lite besviken över det. Hustvedt lämnar så mycket åt läsaren, men själv levde jag mig in i boken och ville veta vad som händer sedan. Fortfarande var det dock en mycket positiv upplevelse. Jag gillar språket, karaktärerna, miljöerna, allt! Efter att nyligen ha läst Lördag, som handlar om en neurokirurg, tycker jag också att det var väldigt spännande att få följa Erik i hans arbete som inte är helt obesläktat. Hustvedt berättar skickligt genom Erik om de patienter han träffar och förmedlar hur komplex och komplicerad själen och livet är och hur man aldrig kan ta sig ifrån det förflutna.